Har svårt att förstå att det gått så lång tid sen jag uppdaterade bloggen, det känns verkligen inte som att det var så länge sen som det faktiskt är! Som att tiden rinner iväg från en och jag är inte heller helt säker på vad jag gjort med den.

(Lite har jag kanske gjort, men ändå inte mycket…)

Har jobbat ett par pass, ungefär ett i veckan vilket inte alls är mycket, men det känns som att det är mycket. Efter ett pass behöver jag iallafall 2-3 dagar för mig själv för att ”återhämta mig”. Funderingarna och ångesten om hur man någonsin ska kunna orka med att gå tillbaka och jobba heltid? Jag som brukade kunna jobba långt över 100%… Blir man någonsin återställd? Kommer jag bli ”normal” igen? Alltså normal i som mig själv? Det är jobbigt att tänka på hur ”klen” man är just nu. Hur lång tid ska det ta? När orkar man igen?

Följt med mamma när hon hittar på saker, kan vara allt från att leta tapeter till att hämta gipsskivor för att få iordning huset innan det ska säljas. Ingenting jag själv kanske skulle vilja göra, men jag tar gärna alla chanser jag får till att umgås med henne så det gör ingenting.

Vart iväg och kalasat med Linnea och kollegor. Hade en ganska stökig kväll men så jävla spontant och roligt. För en gång skull är det inte jag som blivit fullast och det är ganska skönt för omväxlings skull. Jag börjar även misstänka att Sertralinet gör mig mer tolerant, är det någon annan som upplevt en högre tolerans vid antidepressiva? Trodde att det kanske skulle vara tvärtom men nä, inte här. Skönt om man frågar mig…

Ångest på det: Alltså inte den hederliga bakfylleångesten för att man gjort något dumt, utan mer ångest för vad andra ska tro eller tycka för att man är ute och har kul när man egentligen mår sådär. Den ångesten har jag nästan kunnat släppa dock, för hur ska jag kunna bli bättre om jag låser in mig på ett rum och stirrar in i väggen hela tiden? Funkar inte så, ibland måste man ta sig ut och försöka göra något roligt fast man egentligen kanske inte är så sugen. Och jag hade sjukt kul så helt klart värt det. Sen är det ju heller ingen som vet att jag både dagarna innan och efter kan ha legat hemma med ångest och mått dåligt, så äh, folk får isåfall tro eller tycka vad dem vill…

Köpt en bil! Jaaa, jag har köpt en bil! Nu slipper jag äntligen oron för att jag ska behöva köra manuell bil, eller den där ångesten och trycket i bröstet jag får när jag kör manuellt. Alltså jag kan ju, men jag är ändå så orolig, får som sagt ont i bröstet och hög puls. Men nu så, nu har vi alla en varsin bil i familjen och jag kan köra min automat när jag vill. SÅ glad och tacksam för det. Tacksam för att Stefan gjort det möjligt för mig att köpa den bilen! Hade aldrig gått utan han.

Och så lite mer ångest på det. Ångest över att inte veta hur man ska få framtiden att gå ihop. Vad ska man jobba med? Kommer jag kunna jobba mer än en dag i veckan? Vart ska man bo? Vad händer när mamma och Stefan säljer huset och ska börja bygga nytt? Ångest, ångest, ångest.

Igår fick vi dessutom en otroligt jobbig nyhet hemma i Nya Zeeland, men den är inte min att dela om man kan säga så. Känns så jävla jobbigt att vara ”ekonomiskt omöjligt” och (minst) 27 flygtimmar bort från Jarrod och hans familj, när jag behövs där för hans skull. Så som han funnits för mig när jag behövt honom. Distans är ett jävla helvete och önskar att jag kunde teleportera mig dit just nu. 

Annars vet jag inte om det har hänt så mycket sen senast. Vart på dop och även hälsat på mormor och morfar. Jag måste helt ha glömt bort att berätta för mormor att jag troligtvis blir kvar här ett tag. Men den genuina lyckan som lös igenom hennes ögon när hon förstod att jag nog blir kvar ett tag, den känslan är ganska oslagbar och jag ska försöka att hålla den i minnet så länge jag bara kan!

Typ det som hänt. Sen har jag vart lika dålig på att läsa andras bloggar som jag har varit att skriva här… Så, hur mår ni fina? ♡

5 kommentarer till “Bilköp och en del ångest”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *