Hej Sverige, 

Jag har flertalet gånger fått frågan om hur länge jag blir kvar här den här gången, så jag tänkte att jag skulle försöka dra det ”lite kort” trots att svaret inte är så enkelt som man skulle kunna önska…

För 4 veckor sen när jag satte mig på ett plan hem för en ”liten semester” som förhoppningsvis skulle få mig att må lite bättre, ja då fanns det väl kanske en plan. Den planen var då 4-8 veckor (beroende på hur det kändes att vara hemma) vilket också kändes rimligt.

För ca 3 veckor sen vändes allt upp och ner och jag är inte riktigt helt säker på varför jag inte nämnt detta tidigare i bloggen. Eventuellt för att det kändes som livet än en gång inte gick som jag hade planerat (och det har nog även precis som förr inte heller vart det lättaste att ta in).

Men känner nu att jag börjat landa i det och lite mer redo att försöka få ner det i ett inlägg här… 

För 3 veckor sedan träffade jag en läkare här hemma i Sverige (om man läst tidigare inlägg känner man till strulet med att få ut min medicin i Nya Zeeland innan jag flög hem) för att få mer antidepressiva utskrivet. Det var alltså det enda jag hade i min tanke med läkarbesöket och att eventuellt vid ett senare tillfälle få prata med någon om min ångest och depression.

Läkarbesöket i sig var helt fantastiskt, min läkare (som är psykolog i grunden) och hans bemötande var helt fantastiskt! Att han tog sig en hel timme att sitta ned och lyssna på mig, utan att enbart stressa fram ett nytt recept på antidepressiva åt mig. Jag klev ut därifrån med ett lättare hjärta och ett genuint hopp om att ”fan, jag kanske kan bli bättre snart igen!”.

MEN… Det jag kanske inte hade i åtanke (eller förstod) just där och då var vad det här skulle betyda för mitt liv framöver.

Alltså en ADHD-utredning, som kändes så självklar efter mitt besök. Kanske är jag inte deprimerad egentligen (jo det är jag ju, men  depressionen kan mycket väl grunda i en odiagnotsierad och obehandlad ADHD), och med ”rätt diagnos” och rätt behandling kanske jag skulle kunna fortsätta leva ett någorlunda ”normalt” liv som jag gjorde innan 2018.

För mig kändes det som sagt självklart att påbörja någonting som kunde ta mig ut ur det här förbannade måendet jag levt i sen januari! Dock så glömde jag bort att fråga såna där små men ack så viktiga frågor när jag var där… Alldeles för tankspridd för att tänka på vad en utredning egentligen innebär…

TID. Sånt här tar tid! Vilket jag borde vetat då det redan för ca 5 år sen var på tal om att jag skulle börja med en utredning. Började redan då  fylla i pappersarbetet men när vi fick till svar att väntetiden var så lång så sa jag mer eller mindre ”då jag skiter i det här, har jag ADHD så får det väl vara så och jag behöver ingen etikett då det ändå inte är till något besvär för mig!”, trodde jag alltså då. LOL. Det här kan mycket väl ha varit en av förklaringarna till flera av de problem jag haft, men då var jag ganska småsint och ej påläst om diagnosen så jag såg liksom aldrig den kopplingen.

Efter läkarbesöket tänkte jag spontant att visst kan det ta tid, men inte så lång tid. Och tid hade väl egentligen inte vart ett sånt stort problem för mig, om det var så att jag bodde i Sverige vill säga. Började snabbt leta efter svar på hur lång tid jag skulle kunna förvänta mig. På ett ungefär alltså. Det dröjde dock inte länge innan jag insåg att det var omöjligt att svara på frågan då det skiljer sig så otroligt mycket från kommun till kommun, läkare till läkare och även person till person.

Vi har bland annat:
1. Väntetiden på att få börja sin utredning.
2. Tiden själva utredningen tar.
3. Väntetiden på att få påbörja eventuell behandling.
4. Tiden att ställa in eventuell medicin.

Så många olika faktorer som spelar in som alltså gör det omöjligt för någon att svara på. Jag lyckades tillslut lista ut att ”best case scenario” så pratar vi inget kortare än 4-5 månader (ändå högst osannolikt), och worst case scenario verkar inte ha något tak (vet ett par personer som väntat 6-10 år på sin diagnos).

Det här betyder alltså att min lilla semester på 4-8 veckor verkar bli betydligt längre än så, då jag nu inte har samma möjligheter att göra en ADHD-utredning i Nya Zeeland där jag precis landat ett visum på 2 år. Men jag vill fortsätta tro att allting händer av en anledning.

Såatte ah, jag kan nog fortfarande inte svara på hur länge jag blir hemma, mer än att livet aldrig går som jag tänkt mig och jag blir nog också därför kvar här i Sverige på obestämd tid.

 

Någon annan som väntar på en utredning eller fått diagnosen ADHD/ADD? ♡

11 kommentarer till “I väntan på utredning”

  • Har inte varit på sån utredning själv, men känner dem som har-och hört att det kan ta tid tyvärr.
    Men skönt ändå med utredning och att Du kanske får en del svar<3

    Aha, är du bara på besök i Sverige? 🙂
    Hade nog inte fattat det 😉

    Sv: Ja träning gör mycket spec för det psyk måendet 🙂 Rekommenderas 🙂

    Kramar

    • Ja jag har läst mer och mer skräckhistorier om hur löjligt lång tid det kan ta pga brist på läkare och psykologer i vissa län. Hoppas på att kunna få rätt hjälpmedel så man ska kunna klara av vardagen och livet igen!

      Tanken var att det bara skulle vara en semester och att jag skulle åkt tillbaka inom 8 veckor, det var vad jag och min partner båda tyckte va rimligt för en semester haha. Men ah, nu blev ju semestern till något annat på obestämd tid. Går aldrig som vi planerat…

      Kramar ♡

  • Måste kännas frustrerande att det är lång väntetid, men det måste ändå kännas skönt att en utredning ska göras tänker jag. Men jag håller tummarna för att det inte ska behöva ta alltför lång tid.

    • Otroligt frustrerande, själva utredningen i sig tar ju liksom inte SÅ lång tid. Utan bara allt väntande fram och tillbaka mellan vårdenheter, sjuksköterskor, läkare och psykologer. Men ska göra mitt bästa för att ligga på och se till att man inte hamnar i en hög med massa andra papper, kräva vårdgaranti osv. Håller tummarna för att det ska gå någorlunda smidigt, men man vet ju aldrig… Kram ♡

  • Vad härligt med en bra läkare, dem är ju så viktiga. Jag vet att utredningar kan ta tid innan man får en, usch, förstår att det blir ett dilemma. Men nya zeeland finns ju kvar, fast det kanske är jätte svårt att få visum? Massa kramar <3

    • Otroligt skönt att jag hade en nära som kunde guida mig till en bra läkare från start. Finns ju tyvärr så många som hamnat hos fel person och inte fått den hjälp som behövs, eller inte blivit tagna seriöst av vården.
      Nya Zeeland finns ju kvar, så tråkigt med distansen bara. Ja nej inte det lättaste med visum, vilket var en av de bidragande faktorerna till att jag tillslut gick in i väggen. Men förhoppningsvis så är det här klart innan mitt nuvarande 2-års visum tar slut där. Och förhoppningsvis ska det vara lättare att få ett nytt visum nästa gång då vi redan fått det här godkänt! Kramar ♡♡

    • Sjukt frustrerande med brist på personal inom vården, att det liksom inte är utredningen i sig som tar tid utan all väntan fram och tillbaka… Tack! Kram ♡

  • Det är ju väldigt bra att få en diagnos utredd. Det kan ge möjlighet till bättre hjälp, rätt mediciner för rätt problem och en annan insikt till varför man funkar som man gör. Jag hoppas att det inte dröjer för länge åt dig, men tålamod är nog nyckeln i sånt här. Det är som du säger, det går inte i racerfart precis. Lycka till!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *