🌸  På min födelsedag bestämde jag mig för att ge mig själv den bästa födelsedagspresenten: att våga dela med mig om min psykiska ohälsa och kunde äntligen släppa ångesten över vad mina medmänniskor ska tycka.

Nedan är inlägget där jag berättade om min psykiska ohälsa i form av stress och depression som jag fick en fantastisk respons till. Tack vare detta kan jag äntligen gå vidare och bearbeta min depression.

Jag hoppas att inlägget ska kunna hjälpa någon annan här inne som känt som jag och inte vågat berätta. Läs gärna och reflektera med mig om ni behöver stöd i att våga prata.

Tillsammans blir vi mindre ensamma  💗

 

den 29 mars kl. 10:00

🌸 Ja må jag leva uti hundrade år… 🌸

Istället för att kanske skicka en hälsning med ”Grattis, hoppas allt är bra med dig” (nu är ju detta också såklart uppskattat) så hoppas jag att ni skulle kunna ge lite tid av er dag åt att fortsätta läsa inlägget som följer nedan. Det hade betytt otroligt mycket för mig just i år.

 

”Hur mår du?”, eller ”hur är läget?”

”Jo men det är bra”, eller ”lever ju så dumt att klaga”. Hur svenskt är det inte att svara så? Eller så kan man också ignorera själva frågan och svara på något annat i meddelandet istället, sistnämnda har alltid varit min favorit när jag känt att nu skäms jag nog lite för att mitt liv inte är så bra som det ska vara.

Jag har funderat en del på om jag vågar att berätta och i ena stunden kan jag känna att jag både vill och borde (för min egen skull & för andras), för att i nästa stund känna ångest för vad mina nära ska tycka. Vad allmänheten tycker rör mig inte lika mycket, men det är just ångesten för familj, vänner och bekantas åsikter som gör att det tar emot.

Jag har insett att en del av min ångest över att berätta om min sjukdom grundar i att som svensk så pratar man ju inte om hur dåligt man mår, att det kanske är skit hemma eller att man inte trivs på jobbet till exempel.
Istället så man svarar med ett ganska neutralt ”dumt att klaga”, absolut tråkigt att klaga, men vi måste nog även lära oss att klaga och att berätta hur man känner nödvändigtvis inte är samma sak. För det är inte dumt att berätta hur man egentligen mår, utan tvärtom så är det bland det bästa man kan göra, och jag tror att om fler vågade vara mer öppna med hur de mår så skulle vi tillsammans kunna hjälpa till att förebygga psykisk ohälsa.

Så är det nu inte dags att vi slutar vara så jäkla finska och börjar prata med varandra, på ett öppnare och ärligare sätt? För det är otroligt hur nära man kan komma sina vänner om man bara vågar prata, och det är väl något av det bästa som finns, att ha nära vänner.
Men det kan såklart bli svårt för ens medmänniskor att kunna hjälpa till då psykisk ohälsa oftast inte syns utåt, därför tror jag att det är så otroligt viktigt att vi vågar be om hjälp men framför allt att vi vågar börja med att berätta. Svälj stoltheten, för det är väl den som ibland kan kväva oss när vi ska försöka orka vara glada på utsidan fast vi rent ut sagt mår skit på insidan.

Den bästa hjälpen jag personligen fått under mina 8 veckor sen jag blev sjuk? Si si, den bästa hjälpen har kommit från två av mina närmsta som har gått igenom liknande sjukdomar själva, som gett mig tips & råd jag aldrig hade fått om jag inte hade vågat prata om något (som för mig är) obekvämt. Och jag hoppas verkligen att det kommer sluta vara så obekvämt för oss att berätta för våra medmänniskor när det går lite sämre i livet.
Så upplever du kanske stress? Eller har panikångest? Lider av en depression? Ätstörningar? Annan form av psykisk ohälsa? Alltså jag lovar dig, det finns fler människor där ute som antingen går eller har gått igenom samma sak som du!

Idag ångrar jag att jag har varit så otroligt dålig på att kommunicera med dom som jag bryr mig mest om. Och jag ska försöka att bättra mig just för att jag älskar er, och för att jag helt enkelt mår bättre när jag kan finnas till för er också!

Med detta sagt är det nog dags för mig att svälja stoltheten, våga fråga men framförallt att våga berätta. Börjar därför med att ställa mig själv frågan ”hur är läget, alltså på riktigt nu Maja?”

  • Okej, here we go. Jag mår egentligen ganska skit just nu.
    För ca 8 veckor sen (eller ja det började ju tidigare än så) så blev jag riktigt sjuk av stress samt att under en längre period ha bortprioriterat mig själv, mitt välmående, mina vänner och min familj m.m., helt enkelt bortprioriterat allt som får mig att må bra.
    Och nu sitter jag därför här på min födelsedag med stress och en depression. Men jag fattar ju att det är för att jag varken har tagit hand om mig själv och samtidigt inte lyssnat på kroppen när den försökt säga ifrån.
    Vissa dagar går bättre, andra dagar går sämre. Ibland kan jag känna att det är på väg att bli bättre för att i nästa stund sitta och gråta tills tårarna är slut och luften gått ur mig.

MEN jag vet att jag kan bli bättre och det är egentligen mitt enda mål just nu; och fyra veckor senare är jag idag otroligt tacksam för att jag faktiskt vågade ta det svåra beslutet att säga upp mig från mitt jobb, bara för att kunna börja prioritera min psykiska hälsa igen.
Det går långsamt framåt men jag är ändå glad för varje lilla framsteg som jag gör. Som att våga berätta. Och tack Ångestpodden, det ni gör är fantastiskt.

Vill avsluta det här inlägget med att säga tack för att ni tog er tiden att läsa det här, och jag skulle även vilja uppmana er att idag göra er själva och era medmänniskor en tjänst: våga fråga ”hur mår du? på riktigt?”. Ring din mamma, pappa, syster, mormor, bästa vän eller kanske en gammal bekant du saknat. Det kan göra så mycket för er båda.

🌸 Grattis på 27-årsdagen, hurra, hurra, hurra! 🌸

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *