Det blev en lite längre tystnad här än tänkt, av ett par egentligen ganska så förklarliga skäl (vissa lite mindre positiva, andra lite mer) som jag tänkte att jag skulle försöka dela med mig av idag. Men hur summerar man en ganska händelserik vecka i ett inlägg? Och vart ska jag ens börja?

Okej nej men jag får nog börja med att droppa den helt enkelt… SVERIGE ♡

Ja, alltså som i att JAG är hemma på svensk mark igen! I Europa, i Norden, i Skandinavien, i Sverige och i mitt vackra vackra Dalarna. Men hur gick det till då? Hur hamnade jag här?

Allting gick egentligen väldigt snabbt under förra veckan. Under veckans gång kändes det som att min psykiska ohälsa bara blev värre, ångesten växte och jag kunde inte släppa taget om känslan av att vara en börda och värdelös trots att det inte är helt sant. Egentligen ligger det så mycket mer bakom den här ångesten som jag önskar att jag kunde dela med mig av, men sanningen är att det nu inte enbart handlar om mig…

Dessvärre så släpar jag på ett bagage som jag inte har fyllt helt själv, utan det finns även andra i mitt liv som också har hjälpt till att fylla på den här säcken med negativ energi. Och trots att jag både är och uppfattas som en otroligt rak och ärlig person som gärna säger vad jag tycker och tänker (speciellt om jag tycker att någon behandlar en annan medmänniska fel), så har jag också mina brister och det finns ett par personer som jag inte har haft styrkan eller modet till att prata med än tyvärr. Side note: Varför är det lättare att stå upp för någon annan än vad det är att stå upp för sig själv?

Då jag nu alltså inte har klarat av att ta den konversationen än så känner jag att det inte är rättvist att outa någon som kanske inte är fullt medveten om hur hen har påverkat mig och min psykiska hälsa. Jag hoppas såklart att jag inom en snar framtid ska kunna ta det här samtalet och därefter även kunna dela med mig av en mer rättvis bild av vad som har hänt. Viktigt att komma ihåg att det alltid finns två sidor av ett mynt och jag vet ju faktiskt inte än hur jag i min tur har påverkat den andra parten, men när jag har lite mer kött på benen så vill jag såklart fortsätta att vara öppen och även dela med mig av den här demonen i mitt huvud.

Iallafall så blev jag som sagt bara sämre och sämre under veckan som gick. På torsdag kväll visste jag inte vad jag skulle ta mig till, kunde inte tänka klart eller fatta ett beslut så jag ringde hem till lilla mamma och grät. Och grät. Och grät lite till. Här är fördelen med att faktiskt våga prata och att våga gråta inför någon annan, för när det bara är som en tjock dimma i ens hjärna så kan den som står bredvid ändå se klart och prata en till rätta. Nu en vecka senare är jag så otroligt glad att jag ringde min mamma som gjorde att det beslut jag behövde ta kändes självklart. Att det var en självklarhet att jag skulle komma hem istället för att ligga sjuk på andra sidan jorden.

Så på fredag morgon direkt när jag vaknade så ringde jag upp min äldsta barndomsvän Linnea och tackade ja till hennes erbjudande om att flyga hem mig till Sverige. Världens finaste Linnea, som har ringt mig regelbundet sen jag blev sjuk och verkligen har tjatat på mig att hon ska få stå för den kostnaden. Jag kan vara jävligt envis, men det finns nog fan ingen som är mer envis än vad hon är haha. Så där satt vi över FaceTime tillsammans och bokade en biljett hem åt mig, med avgång måndagen den 7e maj. Impulsivt men ändå inte. Kan tillägga att jag haft otroligt mycket ångest över det här också men så fort vi hade bokat ändrades den känslan till ”det är ju så jävla coolt att jag har en vän som saknar mig så mycket att hon flyger mig till andra sidan jorden bara för att få träffa mig!”. Men på riktigt, det är ju asfett och fan va tacksam jag är! ♡

Det här är också en av förklaringarna till varför det strulade så med att få ut ett nytt recept för min medicin förra fredagen när jag var i Nya Zeeland. Som sagt så bokade vi biljetten på fredagen, när jag då insåg att min medicin inte skulle räcka ringde jag till mottagningen och förklarade min situation att jag flyger på måndag och har därav ingen möjlighet att komma in och träffa min doktor. Kan även tillägga att jag aldrig hämtade ut medicinen efter allt strul med dom så jag sitter just nu och väntar på att vårdcentralen ska ringa tillbaka och förhoppningsvis ha en akuttid hos psykologen idag då min medicin annars tar slut i helgen (ringde såklart tidigare i veckan men då fanns inga tider lediga så blev hänvisad till att ringa tillbaka idag).

Men så ja, helgen spenderades åt att umgås med vänner och familj i Nya Zeeland. Och chill som man kan va ibland packade jag resväskan ett par timmar innan incheckning. Classic! (Jag skulle aldrig kunna börja packa en vecka innan avresa och så länge jag har koll på vart passet är kan jag känna mig lugn.)

Den 27h långa flygresan då? Den hade nog kunnat vart lite bättre. Jag har sällan haft problem maten som serveras på flyg och har oftast uppskattat den. Inte den här gången, så katastrofalt dåligt! Av de 5 mål som serverades kunde jag bara äta en halv macka, inte så jättebra nej. Första flygningen på 17h (som är världens längsta direktflyg mellan Auckland och Doha) fick jag först en kall och slemmig pasta. Mm, nej tack. Följt av en blöt smörgås med grynig tomat. Mm, nej tack. Men pannkakor till frukost lät ju gott! Och kalla var dem inte, men inte fan var det pannkaka som serverades heller utan något gojsigt klägg. Mm, nej tack. Som tur var så bjöd dom iallafall på glass, synd bara att den hade smält innan den serverades. Mmmmm. Nej tack. Och ja sådär höll det väl mer eller mindre på hela resan såatte ah… Tack men nej tack.

Mamma mötte sen upp mig på Arlanda 07.15 i tisdags och den känslan när man får krama om sin lilla mamma efter 14 månader på andra sidan jordklotet, den går knappt att beskriva! Frukost hade kanske känts som ett självklart val efter att inte riktigt ha ätit på 48h men aptiten fanns verkligen inte där och jag övertalade mamma att vi kunde äta frukost någonstans på vägen hem till Dalarna. Det var tanken iallafall. Fram tills att vi kör i 110km/h på motorvägen och jag känner att jag börjar frysa lite, tar på mig en tröja, börjar istället svettas och jag kan känna igen den där vattnande känslan i munnen, fan. Tilläggas ska att mamma hade en tid för klippning att passa så jag kände lite att ”nää men det går nog bra och vi har inte riktigt tid att stanna”.

LOOOOOOOL. Det tog inte många sekunder innan spyan var ett faktum och jag fick i panik leta efter en påse eller något att spy i. Jag hittade en kopp. Såatte där satt jag och fyllde min kopp med spya och mamma som inte kunde stanna bilen mitt på motorvägen… Jo men det gick bra att spy i koppen! Tills den blev full och jag spydde ner HELA mig själv och framsätet vill säga. Kan nog inte säga att jag just i stunden brydde mig speciellt mycket men så fort kräkningarna slutade så kopplade ju hjärnan vad som precis hade hänt. Och fyyy fan vad äcklad jag var. Så fort vi fick en chans att stanna bilen slet jag upp dörren, kastade muggjäveln åt helvete och slet av mig nästintill naken där på vägen. Så. Jävla. Vidrigt!! Sen är jag är så tacksam att det var just mamma som hämtade mig och ingen annan… Men jag bjuder på den!

Och ja det var väl kanske inte riktigt så jag hade önskat att min hemresa började. Så den sista anledningen till varför det har vart tyst här inne sen i fredags är för att jag helt enkelt åkte på en matförgiftning (skulle inte förvåna mig med tanke på vad som serverades) eller så var det kanske dags för mig att svälja min tanke om att jetlag inte existerar. Jag vet inte, men det enda jag gjort sen jag kom hem har varit att sova eller må illa och alltså inte kunnat äta heller. Så jävla pisstråkigt! Jag är i Sverige, det är maj månad, vår ute, vädret är fantastiskt, så många ansikten jag vill se, och så mycket svensk mat jag egentligen vill äta men nu inte kunnat. Det går som sagt inte alltid som man planerat.

Men(!) idag känns det mycket bättre (det har i och för sig gjort varje morgon när jag vaknat men snabbt gått över till illamående igen) och jag hoppas så mycket att jag ska kunna äta ordentligt och även få behålla maten idag. Nu är jag så less på det här, kom inte alls hem till Sverige för att ligga utslagen på en soffa. Nej idag är dagen, känner det. Vill ta en kopp svenskt kaffe och kunna sitta ute och njuta av vårsolen och fåglarnas kvitter. Älskar maj månad i Sverige och så glad att jag får uppleva den här i år! (LOL igen, åska och regn här idag men jag är glad ändå.)

Vårt fantastiska Sverige och mitt vackra Dalarna, om ni kunde förstå hur mycket jag saknat och längtat efter er och allt annat som hör er till♡

10 kommentarer till “Surprise surprise och VARNING för USCH”

    • Tack så mycket Cecilia! Känner redan att hoppet om att bli bättre har blivit större sen jag kom hem! Kram ♡

    • Tack Maria! Det värsta illamåendet har gått över och nu känns det mest bara när jag äter, men definitivt på bättringsvägen. Idag kunde jag ligga utomhus och läsa en bok, sååå skönt att kunna njuta av det härliga vädret! Kram ♡

    • Haha oj, kände mig som allt annat än en kämpe så den tanken har inte ens slagit mig! Men nu när du säger det, ah det var nog bra kämpat trots allt. Tack så mycket Annie!! Kramar ♡

  • Vad fantastiskt att du fick komma hem till Sverige och krama nära och kära, jag vet hur svårt det kan vara att gå igenom tuffa saker när man bor på andra sidan jordklotet. Jag hejjar på dig och hoppas att du mår lite bättre nu när du är hemma i Dalarna! Kram

    • Ja det har varit så härligt att få komma hem, så mycket bättre än jag någonsin kunnat ana! Och sen att vädret har vart prima-ballerina sen jag kom hem har inte gjort saken värre direkt haha.
      Vart har du själv bott?

      TACK Cecilia, va fin du är! Kramar ♡

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *